Fuller House-stjärnan Andrea Barber om hur löpning har hjälpt hennes mentala hälsa

Fuller House-stjärnan Andrea Barber – som har spelat fanfavoriten Kimmy Gibbler sedan seriens första inkarnation, Fullt hus, premiär 1987 – berättar om hennes psykiska problem och avslöjar varför löpning i slutändan har visat sig vara den bästa medicinen för att bekämpa depression och ångest.

När jag passerade mållinjen på mitt första helmaraton, grät jag. Jag grät inte på grund av smärtan, inte på grund av allt jag förlorat. Jag grät med insikten om allt jag hade vunnit.

Löpningen förändrade mitt liv.

Jag har lidit av ångest under större delen av mitt liv. Jag upplever depression säsongsmässigt; en av de värsta episoderna var under skilsmässan i mitt 10-åriga äktenskap.

Jag är inte främmande för depressionens djup. Jag vet hur det är att känna att man är i ett djupt hål och inte kan krypa ut. Jag vet hur det är att känna att du aldrig kommer känna glädje igen. Jag vet hur det är att känna sig helt ensam, även när man är omgiven av människor. Jag vet hur depression påverkar ens liv och livet för dem omkring dig.

Depression är en tjuv. En tjuv av lycka. En tjuv av hopp. En tjuv av ett vällevt liv.

Det var under dessa mörkaste stunder – de gånger då jag inte var så mycket levande lika mycket som jag bara andades och existerade på autopilot - när löpning var det enda som fick mig att känna vid liv.

VIDEO: Fullt hus Stjärnor avslöjar sina favoritavsnitt – från då och nu

Timmarna jag tillbringade med att springa på vägen – med att reflektera över mitt liv, lyssna på det rytmiska ljudet av mina skor som träffade trottoaren, känna solen i ansiktet – blev en form av rörlig förmedling. Jag började upptäcka att mitt liv hade en mening igen.

Det finns inget enskilt recept för depression. Jag har prövat och haft nytta av medicinering, samtalsterapi, meditation, bön och självhjälpsböcker. ALLA dessa saker hjälper. Men vad gjorde den största skillnaden för mig? Löpning.

Det finns vetenskapliga bevis för hur fysisk träning påverkar hjärnan genom att skapa endorfiner, som i sin tur frisätter serotonin, en typ av kemikalie i din hjärna som i huvudsak höjer ditt humör och hjälper dig att känna lyckligare. Men jag känner att denna koppling går ännu djupare än vetenskapen.

Löpningen hjälpte mig att hitta en inre styrka som jag inte visste att jag hade. Det lärde mig att bli mer bekväm med saker som gör mig obekväm, som smärta. Det lärde mig hur man håller ut; hur man fortsätter gå framåt oavsett hur ont det gör. Det visade mig skillnaden mellan att frukta ensamhet och att omfamna ensamhet. Det lärde mig att jag inte alltid kan förändra mitt livs omständigheter, men jag kan förändra mig själv.

RELATERAT: Sheryl Crow om den enkla förändringen som förvandlade hennes liv

Min positiva reaktion på löpning kom som en överraskning för mig, eftersom jag aldrig har varit en atletisk person. ALDRIG. Jag idrottade aldrig när jag växte upp. Jag testade för damernas lacrosselag på college och slutade efter första träningen. Att gå på gym lät alltid som ett straff. Så varför nu, i mitt sena 30-tal, drogs jag så mycket till en sport som innebar att springa många mil under långa perioder?

Jag känner att jag äntligen har hittat en anledning att springa som inte involverar tävling eller viktminskning eller att vinna. Jag springer för MIG. Att förbättra mig själv mentalt och känslomässigt. Och en bonus är att jag förbättrar mig fysiskt också.

Löpning har varit det enskilt största jag har gjort för min mentala hälsa. Terapi har alltid varit helande genom att hjälpa mig att upptäcka mina triggers för ångest och depression och ge mig verktygen att bekämpa dem. Meditation hjälper mig att stanna i nuet och sluta oroa mig för framtiden. Antidepressiva medel hjälpte mig att känna mig mindre – mindre ledsen, mindre hopplös, mindre slö. Att springa får mig dock att känna MER. Mer levande. Mer självsäker. Starkare. Lyckligare. Endorfiner är verkligen en kraftfull, naturlig drog.

Jag korsade mållinjen på min första 26,2 och grät; inte för allt jag hade förlorat, utan som ett erkännande av allt jag hade vunnit. En känsla av självvärde. Styrka. Perspektiv. Själv kärlek. Lycka.

De säger att du förlorar dig själv i de saker du älskar. Ibland hittar du dig själv också.