När jag växte upp var min exponering för bröllop begränsad till Julia Roberts filmer och mina föräldrars (super 80-tal) bröllopsalbum. Brudar, som jag kände dem, i all sin fluffiga, oberörbara vithet, gjorde mig lite obekväm. Och deras skara vänner som bär matchande satinklänningar? Tja, det gjorde mig direkt konstigt.
Jag måste ha kommit till begreppet traditionella bröllop någonstans på vägen, för jag är framme nu och jag planerar mitt eget. Jag är upprymd – och stressad – men främst upprymd. Jag älskar fester och tal och framför allt tanken på att alla människor jag bryr mig om är i samma rum och dansar till Bruno Mars.
Det jag aldrig kom fram till är hela brudtärnorna. Att inte ha en bröllopsfest var förmodligen det enklaste bröllopsrelaterade beslutet jag har fattat hittills. Det var en verklig no-brainer, och det här kommer från någon som inte kan välja mellan två olika glasljusljus.
Till min förvåning verkar folk tycka att mitt val att undvika brudtärnor är en besvikelse. Sedan jag förlovade mig i november i fjol, är en av de frågor jag har fått oftast hur många människor jag kommer att ha i min bröllopsfest. Om jag hade en dollar för varje gång någon tittade konstigt på mig när jag säger "ingen", ja, jag skulle åtminstone kunna betala av floristen. Alla från familjevänner till mannen som tillhandahåller våra stoluthyrningar har uttryckt förbryllande över mitt svar. Det har hänt så ofta att det har fått mig att överväga min förkärlek utan tärnor. Efter ungefär den tionde tomma blicken började jag fundera på den verkliga anledningen till att jag inte ville ha min egen skara vänner i matchande (eller konstigt felmatchande) klänningar.
VIDEO: Hur mycket kostar det egentligen att vara brudtärna?
Så här är det. Jag är så lyckligt lottad som har många nära relationer i mitt liv. Att smörja några få utvalda vänner känns som att det skulle vara exklusivt för att vara exklusivt. Naturligtvis finns det ingen teknisk gräns för storleken på en bröllopsfest. Jag har varit på ceremonier där antalet damer som flankerar altaret verkar fortsätta och fortsätta, som en rad sparkande Rockettes. Men det är lite överdrivet för mig.
Låt oss också för en sekund överväga det faktum att ingen faktiskt vill vara brudtärna (är det inte så?). Jag kanske är rädd för att mina vänner ska hata mig, eller åtminstone tysta mig. Jag kanske gör dem en tjänst genom att hoppa över hela charaden.
Men egentligen handlar min aversion inte om rädsla för elaka tjejvibbar eller att göra någon förbannad. Jag övervägde aldrig att ha tärnor eftersom mina magkänslor i frågan inte har förändrats mycket sedan jag var åtta år gammal och bläddrade i min mammas och pappas läderbundna album. För mig känns hela bröllopsfestkonstruktionen – särskilt i de fall där jag spelar rollen som brud – lite kinkig, lite "drottning och hennes damer i väntan", lite... besvärlig.
Jag respekterar traditionen och tror att den kan vara meningsfull och effektfull, för att inte tala om visuellt vacker. Ur en känslomässig synvinkel vet jag hur speciellt det är att delta i en bröllopsfest. Jag har gått nerför mina vänners gångar, stått upp under deras ceremonier och känt den där mycket verkliga, immateriella spänningen av att vara i den inre cirkeln. Plus, aspekter av brudtärna är roliga som fan. Att vara på en bröllopsfest gör dig till en bröllopskändis, för att använda en term som myntats av Nick Miller i ett mycket skarpsinnigt bröllopsfokuserat avsnitt av Ny tjej. Alla vet vem du är och vill prata och ta bilder med dig. Det är en slags viskning.
Dessutom har saker och ting kommit en lång, lång väg för tärnor. Jag applåderar det rådande "välj vilken klänning som helst inom ett visst färgschema". Jag dubbeltrycker regelbundet fotografier av kvinnor i sina nonchalant koordinerade klänningar som ser helt glödande och nymflika ut (bonuspoäng om de är slumpmässigt arrangerade på ett fält, a la Kate Moss och hennes miljarder brudänglar.)
Men under hela min planeringsprocess, om jag har lärt mig något alls, så är det att det inte finns någon anledning att tvinga fram det. Om något inte verkar rätt eller naturligt – och särskilt om det känns direkt obekvämt – hoppa över det. Det är ett bröllop, inte lagen. Du får, och du bör, körsbärsplocka dina egna traditioner. Insätta några, kringgå andra, skapa nya. Om du inte vill ha extra uppmärksamhet från en första dans, hoppa över den. Om du hatar tårta, servera pajer. Om du inte vill ha en bröllopsfest, välj bort det. Eller inte! Bröllop är en av de mer kakskärare av samhällets seder. Att tillåta lite välj-sitt-eget-äventyr känns befriande. Det är den där unika blandningen av ordning och reda som gör det till de allra bästa bröllopet trots allt. Det och en hel del Bruno Mars.