Alla som någonsin har bott i eller besökt Los Angeles vet att motorvägarna här inte är platser där du verkligen vill tillbringa tid.

De är platserna vi tvingas vara medan vi faktiskt är på väg någon annanstans. Passager till våra destinationer. Nödvändiga ondska och till synes det "snabbaste" sättet att ta sig från punkt A till punkt B i en överbefolkad stad.

Spara till öppningsscenen i La La Land, där stadens motorvägar förvandlades till en fantastisk, färgstark, livlig scen för ett optimistiskt musiknummer, i verkligheten är de trista gråa stigar kvävda av morrande linjer av trafik - bilar på bilar fulla av otåliga, missnöjda pendlare som avger avgasströmmar som så många svajar klagomål.

Det var på en så hopplös plats som jag fann kärleken när min man, fotografen Art Streiber, friade till mig på Santa Monica Freeway, eller som lokalbefolkningen hänvisar till det, "De 10." För att vara exakt var det vid La Brea-utgången, där man skulle gå av om man ville besöka LACMA eller The La Brea Tar Pits eller kanske den coola butiken American Trasa.

Vi hade dejtat i några år och arbetade vid den tiden tillsammans i centrala L.A-byrån för en nationell modetidning och tidning, han som fotograf och jag som redaktör/journalist. Just den här dagen var vi i hans rödbruna Volkswagen Jetta, på väg till en modefotografering.

När vi närmade oss La Brea-utgången bad han mig nonchalant att öppna hans handskfack eftersom han sa att han behövde sina solglasögon. Jag tyckte att det var en udda förfrågan eftersom det var en grå morgon (vi kallar det "juni mörker") men jag öppnade fack och såg omedelbart en av de där små kontrollanta svarta sammetslådorna – den sorten som rymmer, slukar, förlovningsringar.

Förvånad, chockad och kanske lite rädd – jag smällde igen dörren.

"Äh, jag ser inte dina glasögon," sa jag. "Är du säker på att de var där inne?"

Oavskräckt drog han bilen lugnt över till sidan av vägen.

"Vad gör du?" skrek jag.

Att stanna vid sidan av motorvägen, om du kanske inte har ett punkterat däck, är generellt sett ingen smart idé. Men jag visste vad han gjorde, och det skrämde och gjorde mig spännande på samma gång. Jag låg i en dimma när han gick runt till stammen. Jag sträckte på nacken för att se vad han höll på med och såg honom ta bort sin kamera tillsammans med ett stativ och en flaska champagne.

Han slog upp den kylda champagnen, ställde upp sin kamera och kom sedan till passagerarsidan av bilen. När han öppnade dörren visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.

Han fiskade upp ringboxen från handskfacket, gick på ett knä och sa "Glynis Costin, vill du gifta dig med mig?"

När massiva lastbilar och små sportbilar körde förbi oss, svarade jag tårfyllt och med eftertryck, "Ja!"

Han satte det klassiska diamantslipade tomteblosset på mitt vänstra ringfinger och kysste mig precis när hans kamera slocknade och fångade ögonblicket. Visserligen hade jag faktiskt hittat kärleken långt före detta ögonblick. Men "affären", kärleksförklaringen, den ömsesidiga överenskommelsen om att vi ville tillbringa resten av våra liv tillsammans, var cementerad på denna hopplösa plats gjord av cement och betong, med horder av främlingar som susar förbi oss som ovetande vittnen.

Efter att han satt tillbaka i bilen och vi åkte till vårt uppdrag, beundrade jag min nya hårdvara och frågade honom (genom mina skratt och tårar) varför han hade valt Santa Monica Freeway.

"Det är här vi spenderar det mesta av vår tid", svarade han. "Och vi har haft många fantastiska, djupa samtal här. Det kan till och med vara där jag blev kär i dig.”

Jag måste erkänna att han hade rätt. Att ha fastnat i de där bilköerna hade gett oss mycket tid att verkligen lära känna varandra och ha meningsfulla samtal om allt från musik och filmer till familj, religion och politik.

"Och varför La Brea-utgången?" jag sonderade.

"Du kommer ihåg det här ögonblicket precis när du går förbi här." Han log. "Vilket är mycket." Det hade han också rätt i.

Många år och två döttrar senare jobbar vi inte längre i stan. Men om jag – eller vi – är på väg att säga, en konsert på Staples Center eller en basebollmatch på Dodgers Stadium, och trafiken är dålig, har jag åtminstone anledning att le när jag passerar La Brea-avfarten.