Den 20 augusti tog Madonna 2018 MTV VMA scen för att ge en hyllning till Aretha Franklin, älskade soulsångerska som hade en bländande 60+ årig karriär innan hon gick bort från cancer den 16 augusti. Det fanns gott om Arethas liv att prata om under hyllningen, men mest talade Madonna om sig själv.

För vissa människor innebar Aretha Franklins död förlusten av en musikalisk ikon. För svarta kvinnor som jag själv kände hon sig som en familjemedlem som kom till varje familjefunktion. Hon gjorde låtar som gick vidare från generation till generation, spelade under saneringar under lördagsmorgonen och gav utbildning om kärlek, kvinnlighet och respekt. I en tid då svarta kvinnor började kräva sin egen befrielse, bekräftade Aretha oss: inte bara för familjen eller omvärlden, utan för oss själva. När hon gick förbi kände vi det.

RELATERAT: Vad Aretha Franklin lärde mig om respekt.

Under de fyra dagarna mellan Franklins död och MTV -VMA täckte alla vanliga medier ut förlusten, inklusive MTV. Det pratades om begravningsprocesser och möjliga hyllningar på VMA, och jag och mina vänner var glada. De brydde sig tillräckligt om att tala om "moster Rethas" död i längden - säkert skulle de hedra henne med något fantastiskt.

Sent i föreställningen kom tiden äntligen. Hyllningen började med ett klipp av Aretha som sjöng "Say a Little Prayer For You". Sedan skar kameran till Madonna, iklädd en outfit som verkade för att indikera att hon hade besökt en kulturmarknad och plockat upp alla konsthantverk hon såg - ett stort, tungt halsband, ett huvudstycke och en dramatisk morgonrock. Med en bild av Aretha som visas bakom sig började hon sin hyllning. Hon pratade om att flytta från Detroit vid 18 års ålder och gå ut för att jaga sina drömmar. Hon pratade om att bli avvisad från auditions, få gitarrlektioner och audition för franska underhållare. Hon nämnde kort Aretha - tydligen sjöng Madonna en Aretha -låt för auditionen som fick henne att upptäckas. Hon tackade Aretha för det och fortsatte prata om sig själv.

Det var en hyllning till Madonna, av Madonna.

Min telefon började blåsa - alla smsade samma sak till mig. Vad fan hände och varför pratade Madonna om sig själv? Var var hyllningen? Vi visste att det inte fanns någon Fantasia eller Kelly Price som skulle låta ljudet av "A Natural Woman" eller "Rock Steady", men hyllningen skulle säkert vara mer än så här, eller hur?

Ju mer jag lyssnade på Madonnas samtal, desto mer hörde jag en berättelse om en svart kvinnas framgång som användes som en pelare för vit prestation. Madonna talade om Arethas musik, musiken jag hade vuxit upp med att lyssna på, som en förlängning av sin egen mytologi. I stället för att hedra de bidrag och inflytande som "Queen of Soul" gav till en hel musikgenre, krympt hon ner Aretha till att helt enkelt vara en svart kvinna som hjälpte till henne börja.

När jag tittade kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på ett liknande ögonblick under Golden Globe Awards 2018 som ägde rum tidigare i år, när kvinnliga skådespelare bar svarta klänningar som en nick till #MeToo. Många vita skådespelare tog kvinnor av färg, många av dem aktivister, som sina datum. Michelle Williams tog till exempel #MeToo -grundaren Tarana Burke. Emma Watson från Marai Larasi, chef för Imkaan, en brittisk organisation som ägnar sig åt att ta itu med våld mot svarta kvinnor och flickor. Stämningen på den här röda mattan var ren, men på något sätt kände de närvarande kvinnorna att de var rekvisita. Eftersom vita kvinnor fick beröm för att de ”använde sin röst” fungerade färgerna (till och med Tarana Burke, som startade rörelsen) helt enkelt som stöd för det budskapet.

Det som hände på Golden Globes röda mattan är knappast lika galet som Madonnas hyllning till Aretha på MTV VMA, men budskapet är liknande: För vita kvinnor är arbetet med svarta kvinnor är något de använder på sin resa till självaktualisering och medvetenhet, men sällan kliver de av sin egen plattform och ger det arbetet äran det förtjänar.

Ögonblick efter att Madonnas tal slutade, delades kvällens sista pris ut. När krediterna började rulla hörde jag Arethas ”Respekt” spela över högtalarna i aulan när människor reste sig från sina platser för att lämna.

”R-E-S-P-E-C-T”, sjöng Aretha. På något sätt kändes det dock som tvärtom.