Jacqueline Susanns essä "Min bok är inte smutsig".

För femtio år sedan publicerade Jacqueline Susann Dockornas dal, en bok om makt, pengar, kändisar och drogberoende som skulle fortsätta att hyllas som en av de mest banbrytande och ikoniska ögonblick på 1960-talet, såväl som det filmiska fordonet som skulle driva Patty Duke och Sharon Tate till storbildsskärm berömmelse. Men då, Dockor– som hittills har sålt mer än 31 miljoner exemplar – ansågs som "trashy", "tawry" och enligt ett nummer från 1966 av Tid tidningen, "månadens smutsbok". Som svar skrev Susann denna aldrig tidigare skådade uppsats, "Min bok är Inte Dirty", vilket känns lika förutseende som hennes roman gör idag. Läs den i sin helhet nedan och plocka upp 50-årsjubileumsupplagan av Dockornas dal den 4 juli (tillgänglig för förbeställning, $19; amazon.com).

Folk blandar ofta ihop orden vild och smutsig. Våldsam och smutsig. För mig är något i tryck smutsigt bara om det används av pruriga skäl... om den infogas utan att det är nödvändigt att utveckla en karaktär eller handling.

Det finns inget i Dockornas dal det är smutsigt. Det finns gott om vilda kapitel. Det är våld och ibland chock. Men showbusinessvärlden är en av de tuffaste stridsarenorna. Varje stjärna är ögonblickets gladiator. Inser du att varje bild du ser, varje Broadway-show, varje skådespelare eller skådespelerska som gör mål representerar tiotusen artister som försökte med samma roll och förlorade? Och låt oss sedan undersöka de få utvalda. Ingen Oscar är permanent. Det är alltid "Vad har du gjort på sistone?" Det finns ingen normal pojke-tjej-relation mellan två artister; båda kämpar för att klara sig bäst. Det finns ingen tid för näst bäst i show business. En man arbetar sig fram till att bli president för en bank. Han har gjort det. En advokat arbetar sig till toppen och har stora advokatkontor. Han har gjort det. En stjärna gör det stort i en bild. Han eller hon har gjort det... för den bilden. Den säsongen. Två dåliga bilder och hejdå Charlie. En ny gladiator förs in på arenan. Kungen är död. Länge leve den nye kungen.

Det är ett företag där varje ljus på en födelsedagstårta blir en spik i kistan för en kvinnlig stjärna. Vi lever i en ungdomstid. Vi lever i en värld där en kvinna är "over the hill" vid trettio, filmens värld.

Låter ganska vidrigt... ganska chockerande. Det är sant. Och jag skriver om det i Dockornas dal. Det är alla dessa saker: vild, chockerande, orättvis, men inte smutsig!

Om det är så här, kan man säga, varför gör så många unga tjejer vandringen till Kalifornien med höga förhoppningar? De kommer varje år, unga skönheter fyllda med päronformade vokaler som de har lärt sig av sina lokala dramalärare. Hälften av dem slutar upp som topless servitriser. Hälften av dem hamnar i Dockornas dal.

Det är yrkesrisken med showbusiness. En dykare vet att han kan stöta på en haj och tappa ett ben. Men varje dag kommer det fler och fler dykare. En skydykare vet att hans fallskärm en dag kanske inte öppnar sig, men vi har skydykare. Och en professionell fotbollsspelare vet att han kan bryta ryggen, benen, tappa tänderna och till och med få hjärnskador. Ändå kämpar vackra unga män varje år för att uppnå denna ära.

Kanske medför allt som har en chans att nå toppen sin egen fara. Kanske är det värt att ta chansen att nå toppen av Mount Everest. Nittio-nio procent av världen väger chanserna och bestämmer sig för en medelväg. Tack Gud. Vi behöver mödrar och lärare och användbara underbara medborgare. De utgör vår sanna civilisation. Men vad sägs om den där ena procenten? Den leende pojken som blir president och blir demolerad med en omöjlig långskottskula i Texas? Presidenten som är i tjänst och är öppen för kommentarer om varje kommande och går av hans familj, som måste visa sin gallstensoperation för världen för att hålla aktiemarknaden i linje. En rädsla för hjärtattack skulle starta en panik. En gallblåsa...bra...på vi går. Filmstjärnan görs till "instant royalty" och är sedan öppen för omedelbar förolämpning av fansen som gör anspråk på henne.

Om man skriver om krig, om strider, kan man inte bara skriva om de ljusa uniformerna, trummornas roll, segrarna. Det finns lera och slem och amputation och kallbrand. Ful... upprörande... men sanningen.

Och jag skrev Dockornas dal– hur det är för en kvinna att nå toppen av Mount Everest i showbusiness. Alla kvinnor hittar inte dockornas dal där uppe. Alla presidenter mördas inte. Men vi har tappat några.

Säker, Dockornas dal är en roman. Det gör det till fiktion. Men bra fiktion har ringen av sanning. Och sanningen är inte alltid bunden i vackra förpackningar. Mina gladiatorer i Valley of the Dolls är människor, inte supermän eller kvinnor. De har sina brister, sina svagheter, och en del av dem blir krossade i strid, eller får blåmärken, och jag visar eländet i de inre striderna. Det är så det är. Det är så jag ser det. Grovt, ja. Savage, du slår vad. Men inte smutsig...